Ett vardagsrum en fredagkväll och orden yttras när de vuxna konverserar med varandra. Någon annan håller med. Själv är jag barnet som sitter på en stol bredvid och dricker cola. Jag är nog det där barnet på fester som sitter bredvid sin mamma hela kvällen, men som endå lyssnar och registrerar allt som sägs.

 

Egentligen vill jag säga något. Vill inflika om hur fel de har och fråga vad de grundar dessa brutala ord på. Men jag gör det inte. Min plats i denna umgängeskrets är ju bredvid min mamma där jag hör hemma. Varför skulle de vuxna lyssna på mina åsikter? De har ju bestämt sig. Mitt tycke är ungefär lika mycket värt som deras egna tre-åriga sons leksaker. 

 

Varför gör jag det inte? Hur svårt kan det vara att öpnna min käft och säga vad jag egentligen tycker? Varför kan jag bara inte förklara min uppfattning om feminister för dessa medelåldersmän? Hemma i mitt vardagsrum framför min familj, eller på tjejkvällar går det hur bra som helst. Men det är någonting med att förklara saker för folk som jag inte känner så bra. Jag tror jag är rädd för hur de ska uppfatta mig. Att de ska verdera mig nedåtlåtande, jag tänker nog att: hur kommer dessa män att se på mig efter det här? 

 

Och det är framför allt här någonstans som jag blir så jäkla arg. Arg på samhället vi lever i, för en 14-årig tjej kan inte ens uttrycka sin egen åsikt. Jag är så rädd för vad folk ska tycka och tänka om mig att jag istället struntar i att yttra mig. 

 

Feminismen behövs för att jag vill kunna prata om saker jag tycker är viktigt utan att jag ska behöva känna ett obehag. Folk undrar varför unga flickor har så dåligt självförtroende. Men är inte det självklart? Om jag inte ens ska få tycka vad jag vill utan istället måste tycka som vissa män vill att jag ska tycka, för att ens kunna bli accepterad, är det väl inte konstigt att tjejer som jag någonstans på vägen tappar bort oss själva?